Veckobrev 44/05 
 
3/11 2005 
 
Presiderande: Ewa Hagström

Antal närvarande: 27 varav 5 gäster 
 
Klubbärenden: Anmälningslista till årsmötet med efterföljande fest skickades runt.
 

Dagens program: 

Föredragshållare: Hans Ruin, professor 
 
Ämne: Om filosofi 
Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hans doktorsavhandling 1994 behandlade den tyska filosofen Martin Heideggers tänkande. Under uppväxten var Hans själsfrände med Pål Dunér och de två hade en livsvision som gick ut på att man tillsammans skulle ha en firma där man under förmiddagarna skulle sysselsätta sig med praktiskt konstnärskap eller hantverk såsom snickeri och måleri, för att det ekonomiskt skulle vara möjligt att tillbringa eftermiddagarna med mer teoretiskt konstnärligt skapande och filosofiskt tänkande. Så småningom utvecklade det sig så att Pål mer eller mindre tog hand om den praktiska sidan, genom sin ”arkitekturella” verksamhet och Hans satsade på filosofin på heltid. 

Synen på filosofi har under århundradenas lopp varierat mellan att den har en oerhört central betydelse för all vetenskap och till att vara något mycket perifert.   
Filosofin är alla vetenskapers moder. Den är en grundförutsättning för att man skall förstå sammanhanget mellan alla olika ämnen som biologi, fysik, medicin, matematik, statsvetenskap samt även logiskt tänkande och etik. Man kan alltså kalla filosofin för läran om tänkande i stort. 

När vi tänker på filosofi och gamla filosofer så riktar vi i stort sett alltid tankarna mot Grekland. Där fanns det för ungefär 2500 år sedan en grupp, Sofisterna, som gjorde till livsuppgift att mot betalning undervisa andra. Deras verksamhet är främst känd genom Platon, som lastade dem för att de tjänade demokratin genom att undervisa de som ville göra karriär i retorik, samt för att de saknade egna värderingar.  

Platon ja, han lärde mycket av Sokrates, som inte efterlämnade något skriftligt material alls. Istället fick Platon dokumentera Sokrates arbete, vilket resulterade i mer än 2000 bevarade sidor. Sokrates förde helt andra resonemang jämfört med Sofisterna. Han tyckte att människan alltid skall ha ett utpräglat kritiskt tänkande. De bäst lämpade skall styra samhället och landet istället för att den okunniga massan fattar ”dumma” beslut. Monarki eller envälde var därför att föredra framför demokrati. Som bekant fick Sokrates ett hårt straff för sina alltid ifrågasättande tankegångar. Han tvangs att gjuta martyrdöden genom att inta en bägare med gift.

Platon själv grundade Europas första universitet, Akademien, som kom att existera i 900 år. Liksom den något tidigare levande Pythagoras resonerar Platon kring en idévärld där endast förnuftet begränsar vad som är möjligt, men detta gör att idévärldens sanningar är evigt giltiga. Sinnevärlden är den andra sfär vårt medvetande rör sig i, men till skillnad från idévärlden är denna endast tillfällig. Platon ansåg det minst lika viktigt att förklara hur man bör leva, som hur världen är uppbyggd.  

Aristoteles, som var född 384 f. Kr., var inte enbart filosof utan även naturforskare. Han var den förste encyklopedisten och arbetade mycket med och resonerade kring den direkta kopplingen till andra ämnen som exempelvis naturvetenskaperna.  

Filosofistudierna, på universitet och högskolor, är i dag mer eller mindre marginaliserade. Man kan säga att filosofi är ett inspirationsämne, som dessutom kan ses som en grund eller överbyggnad, som knyter samman alla andra vetenskaper, inte bara på de filosofiska fakulteterna. 
 
Johan Lewenhaupt