Veckobrev 42/05

21/10 2005

Presiderande: Paul Hultberg

Antal närvarande: 42 varav 13 gäster 

Klubbärenden: 

Dagens program: 

Föredragshållare: Sten och Katarina Dunér    

Ämne: Trädgårdar i Småland och världen   
Sten och Katarina Dunér har båda en grund som konsthistoriker.
Sten är konstnär, professor och på senare år författare, tillsammans med Katarina, som dessutom bland annat har varit aktiv som konstkritiker och framför allt TV-producent. Man kände genast igen Katarinas lugna och behagliga röst från hennes kvalitativt mycket högtstående TV-produktioner om arkitekturhistoria.
De har 6 barn tillsammans varav 4 mänskliga och 2 i form av gemensamt producerade bokverk. ”Trädgården vid Drömmens - En glänta i skogen”, är alldeles nypublicerad och det var mycket om denna bok, som dagens föredrag handlade. ”Drömmens” är faktiskt namnet på det lilla magiska paradis, mitt ute i skogen, 8 kilometer från sockenkyrkan, som Sten och Katarina fann och förälskade sig i, redan 1957. Namnet härrör från soldaten Dröm, som brukade det lilla torpstället för länge sedan. Trots att Sten och Katarina båda kommer från uppväxtmiljöer som snarast givit aversion mot trädgårdsskötsel, har de här allt sedan dess odlat upp, röjt mängder med sten, planterat och sått, renoverat stugan och uppfört inte mindre än 8 små byggnadsverk i form av paviljonger, lusthus, etc. På byggnadsprogrammet står just nu en ”hemlig” trädkoja, där de båda säger sig skola sitta och invänta ålderdomen. Med hänsyn till den alerthet som Sten och Katarina visade den här dagen, så lär de få sitta i sin trädkoja mycket, mycket länge.
Trädgårdskåserandet fortsatte från formklippta björkar och allt besvär med att hålla mossan borta från de småländska gräsmattorna till den i vissa delar raka motsatsen i Japan. Här finns det klosterträdgårdar där munkarna bekämpar varje litet grässtrå i de mattor, bestående av någon av alla de 200 arter av mossa som finns odlade här. Kanske något att ta efter för oss som för en ojämn kamp mot detta, som vi hittills kallat det, gissel. Vi borde, i stället, precis som munkarna försonas med och rent av lära oss att älska denna växtlighet.
Vi fick höra att det redan år 842 publicerades ett verk avfattat på hexameter, om ”Hortus conclusus” - den slutna trädgården, där bland annat konsten att odla i högbädd lärs ut.

Mycken visdom fick vi oss till del, som att: när man förflyttar sig i trädgården bör man lugnt vanka fram, så att man verkligen hinner med att uppleva och känna av allt liv runt omkring. Men ändå skriver filosofen, att man alltid skall ha ett döende träd i sin trädgård, ett ”Memento morti” – påminnelse om alltings förgänglighet.

Johan Lewenhaupt